"Det gick en countrydokumentär på TV som pappa kollade på. Jag var sexton år och på väg in till Kalix, närmsta samhälle till byn Stora Lappträsk i Norrbotten där jag kommer ifrån. Pappa ville att jag skulle kolla ihop med honom men jag gnällde om skjuts de 2,5 milen till Olovs fest (gitarrist i det band som kommunala musikskolan satt ihop och som jag sjöng i).
När jag samma kväll fick hämtning från festen berättade pappa om en artist som hette Emmylou Harris. Hon hade vit gitarr och sjöng country – det borde du också göra sa pappa. Jag minns min reaktion – aldrig i livet, jag ska ju sjunga pop. Jag tyckte country var töntigt men lyssnade ändå lydigt på den cd-skiva pappa gav mig. Det var Wrecking Ball. För mig blev det början på något nytt. Emmylou med sin nasala, luftiga och lite sluddriga röst. Jag hade inte hört någon kvinna sjunga så. Sången flöt liksom fram tillsammans med ”reverbiga” gitarrer men stod ändå alltid i fokus.
Jag lyssnade inte på något annat under en lång period och det var någonstans här som jag började spela gitarr. För även om det hade funnits flera gitarrer hemma, eftersom min pappa spelade, hade jag inte varit särskilt intresserad eller trott mig kunna spela. Jag fick en nylonsträngad ”Alhambra” i present och på den skrev jag mina första låtar. Sen dess har låtskrivandet och musiken blivit en del av den jag är. En ventil och en kompass.
Så om jag ska illustrera det här minnet med musik får det bli med albumet Wrecking Ball med Emmylou Harris och särskilt låten Where will I be. När jag lyssnar på den igen inser jag hur mycket skivan, låtarna och hennes röst har betytt. För även om jag inte fattade det som 16-åring tror jag plattan sa till mig – du kan spela gitarr fast du är tjej, du kan sjunga precis som du vill och din röst förtjänar sin plats i ljudbilden."
